Jag är kär i kärleken
Märkligt värre har nog bloggen tappat i popularitet på sistone. Ingen som efterfrågar mer läsvärt material och knappt en bråkdel som kommenterar. Jag skyller min dåliga uppdateringsförmåga på det, så det så.
Det finns så mycket känslor inom mig för tillfället att hela jag är en enda stor blandning som varken vet ut eller in, fram eller bak, upp eller ner. Hela jag är minst sagt ganska omtumlad efter veckans och föregående veckas alla händelser. Det finns flera saker som tynger mig för tillfället - men också saker som gör livet extra kul att leva, och så länge det positiva är överlägset det negativa är det inget att oroa sig över. Det är bara att bita ihop och klampa vidare.
Onsdag, 21 nov. Dagarna fullkomligt springer bort och snart står vi där, med julgranen mitt på golvet i vardagsrummet, köket fullt av väldoftande julbak och huset kryllandes av vänner och släktingar. Allihop i en evig väntan på tomten... där delar av församlingen åtar sig med att se Kalle Anka och hans vänner firar jul för hundrasjuttonde gången medan vissa andra (läs: jag) förblir en stolt Kalle-hatare för tredje året i rad och istället funderar över framtiden.
Nåja, den väntande framtiden har inte bara kommit på tal en, två eller tre gånger den senaste veckan. Faktum är att den blivit ett stående inslag i mötet med varenda människa man träffar. På gott eller ont? Mig spelar det ingen roll. Jag lever i nuet och avvaktar onödiga uttal tills vidare.
I söndags var jag i Malmö och träffade Tobbe (efternamn förblir hemligt eftersom han är en av huvudprofilerna i min bok och jag har lovat mig själv att inte avslöja för mycket i förtid). Vi fikade och snackade för- och nackdelar med kändisskapet på ett nästintill folktomt café på bottenvåningen i Hansahuset. Efteråt skildes vi och jag fick som vanligt (ja, det hör till vanligheterna nu) ett visitkort i handen med inofficiella kontaktuppgifter... och på tal om det är jag alldeles i vippen med att tillverka egna - det är nästan ett måste så mycket spännande folk jag stöter på. Vill man bli ihågkommen får man också se till att göra sig väl synlig.
På hemvägen stannade jag till på ett annat café där jag hittade mamma och syrran drickandes på varm choklad. City var öde och inte ens julbelysningen som kommit på plats lös upp vägen jag vandrade. Gick där med en svag volym av lugn musik i mina iskalla öron och funderade... tittade in genom skyltfönstret till favoritbutiken där typ världens snyggaste har arbete.
Kärleken ja, det är vackert när den brukas på rätt sätt. När man är riktigt förälskad och bara längtar efter att få vara nära personen i fråga. När man kan vandra tillsammans, hand i hand på stan och bara njuta av livet och bortse från alla måsten - åtminstone för ett kort ögonblick. I natt pep det till i min mobil. Det var mess från en person jag inte haft kontakt med på väldigt länge. Det gjorde mig lite smått paff... att jag bara låg där och inte kunde somna, trots att klockan passerat 02.00.
Tack vare det försov jag mig också i morse, men som tur var räddades mitt liv av att jag fick skjuts till skolan. På plats hade vi utvärdering och betygssnack. Sådär får jag väl säga att det gick. Jag förundrar mig alltid över hur människor som aldrig är på lektionerna men som några enstaka gånger besöker skolan och gör sina prov kan få minst lika bra betyg som en som alltid är där, har med sig material, aktivt deltar i undervisningen och har inställningen att vilja lära. Grattis säger antagligen ni, men jag har först nu kommit till insikt att en helhetsbedömning av varje elev inte längre är något lärare gör. Istället är det bara provresultaten som räknas. Men jag ska inte klaga. Felet är bara att jag ställer så stora krav på mig själv att de ibland nästan blir orimliga att förverkliga. Jag ska vara nöjd och tacksam för det jag har, men visst lockar det mig (precis som det säkert lockar andra) att det kan bli bättre.
Över till något helt annat. Imorgon är schemat fullspäckat av personer som skall fotograferas och intervjuas iförd tomtemask. Och det kommer gå bra. Speciellt när Anna och jag är ett sådant perfect-fit team. Haha.
Du får börja ta tag i ditt bloggande ordentligt nu Johan *hötta med näve*. Cin blogg är den enda läsvärda jag har i min blogg-lista! ;)
Jag gillar att läsa din blogg :)